Det har hänt förut, men den här gången hann jag observera de små varningsklockorna. Det kanske bara var jag som överreagerade, men jag vill inte vara Den Onämnbara några fler gånger. Den Onämnbara, den som hon inte berättar för sina vänner om, som varken nämns vid namn eller ens som företeelse i sin blogg, som hon inte vågar gå i hand med på stan, som hon inte ens vill gå bredvid bland folk. Den som hon helt enkelt skäms för.

Visst, vi har inget förhållande, hon har tydligt klargjort att hon inte vill ha ett förhållande med någon alls, så det är helt ok för mig. Jag vet vad som gäller. Ändå infann sig häromdan en olustig känsla av att vara Den Onämnbara. Jag är en snäll människa, väcker jag skamkänslor hos någon, är det väl lika bra att vi inte träffas fler gånger. Jag vill inte medverka till att någon går omkring och mår dåligt på grund av min rena existens.

Nu har jag sovit på saken två nätter, och vi har talat ut om saken – två gånger. Det skadar aldrig att dubblera. Jag satte helt enkelt ned foten och bromsade och sa ifrån att jag inte accepterar att få den här känslan. Och det är oavsett vem som ger mig den obehagliga känslan; jag själv, mina varningsklockor eller någon annan. Men nu har det släppt, nu känns det bra. Eller… kanske jag helt enkelt bara ska vara kåt, glad och tacksam?