Redan när jag cyklade hem från jobbet i tisdags i motvind och uppför i 8 kilometer, kände jag mig schleten. Strax efter cykelbytet hemma, drog jag till skogs för lite stigcykling. Och inte var det pigga ben jag drogs med, nähejdå, tvärtom. Tungt och segt var det. Vid en liten lerpöl hade jag för låg fart och fastnade med framhjulet och vurpade. Ja, jag vet att man ska ha fart, men det är svårt när andra står stilla ivägen. Där låg jag i troligtvis skogens enda lerpöl och grimaserade. De andra frågade hur det gick, om jag hade slagit mig. Men det var ingen fara, jag hade bara sträckt högervaden. Och det var bara början, sen började båda vaderna sakta krampa. När jag väl var hemma, drog jag i mig en hel påse med salta cashewnötter. Min kropp bara skrek efter salt. Det är lätt att glömma saltbehovet, nu när det är varmt ute och jag svettas mer.

Det bränner i mina vader fortfarande, två dagar efteråt, speciellt det högra. Det känns att jag gjorde något roligt i tisdags.