Ånyo körde vi hennes träningsrunda via Ekerö och Slagstafärjan och tillbaka till stan cirka fem mil. För att ge henne en chans att hänga med mig, tog jag min fixie. Alltså en enväxlad cykel utan frihjul. Likförbannat fick jag stanna och vänta på henne varje kilometer. Försökte hetsa henne att ta i, att kämpa sig upp för backarna, att bli lite flåsig. Men förjäves. För mig kändes det här inte som en träningsrunda. Träning för mig är när pulsen går upp, och musklerna och hjärtat blir belastat. Det är då de utvecklas och blir starkare till nästa gång. Det här var mer som en lugn söndagstur. Och i denna söndagslunk tänkte hon köra Vätternrundan! Lycka till säger jag.

Själv funderar jag på hur vi ska kunna gå vidare, göra mer än att bara cykla tillsammans. Mitt tålamod börjar tryta. Det går för sakta, både med cyklingen och med dejtandet. Alldeles för sakta för mig. Känns som jag har punka och det går fruktansvärt segt och sakta. Låt mig pumpa upp och dra iväg innan jag växer fast.