I somras hann jag använda mina väl ingångna och supersköna arbetsskor med stålhätta några dagar i Malmköping, innan sulan och klacken började upplösas inifrån. Sakta sakta tömdes klacken på dess innehåll och jag klev omkring på tre mm sula. Den sista dagen hölls skorna ihop med hjälp av silvertejp, sen slängde jag dom.

Idag påbörjade jag ett annat par arbetsskor jag inte använd på tio år, som jag hittade i en flyttlåda på jobbet. De har varit ute i spåren flera nätter och nötts på den vassa makadamen, utan att sulorna har slitits det minsta. Efter lunchen idag började sulorna och klacken även på dessa skor upplösas och bli mjukare och mjukare. De verkar inte vara oljebeständiga, men jag har inte varit inne i verkstaden, bara knallat över gårdsplanen in i stationshuset där jag dragit kablar hela dagen. Eller så är det helt enkelt så att dessa rejäla arbetsskor gjorda för hårda förhållanden inte klarar av den rena och klara luften här i sörmlandsmetropolen. Kanske förklarar det varför vi är så trötta och gäspar hela tiden. Det är för rent här helt enkelt.