Det måste vara Sveriges minsta gym, iallafall i förhållande till antalet besökare. Bara det att när jag ska köra inåt- och utåtrotation med kabelmaskin, måste jag nästan ställa mig på bänken för sittande rodd. Trängseln skapar en viss familjär gemytlighet och vi börjar prata med varandra lättare än på andra gym. Man blir så att säga tjenis med många. Det visar sig då att många bor i närheten och inte bara i samma stadsdel som jag, utan tom i samma kvarter. Så där träffas vi på gymmet fyra kilometer hemifrån, men aldrig sett varandra ens på den gemensamma gården. Världen är allt bra stor.