Karaktärslös och svag, det är vad jag är. Kan absolut inte motstå kvinnlig frestelse.

Dagen började med nästan 3 mil stigcykling med J som ciceron. Och då brukar det alltid bli massa nya roliga stigar som jag aldrig varit på. Väl hemma efteråt var jag trött i benen och det kändes inte som jag skulle orka med kvällens Alleycat som var döpt till Fyrklövern. Hur som helst trampade jag ändå in till Stureplan på fixen och stod där efter ett tag med ett startnummer. Tänkte att jag kör så länge benen orkar och bryter sen.

Fyrklövern gick ut på att cykla i de fyra väderstrecken i fyra olika etapper med etappmål och byte av manifest vid Stureplan. I ett rasande tempo for vi långt ut på Kungsholmen och redan där började höftböjarmusklerna protestera av allt bromsande med benen. Efter andra vändan längst söderut på Södermalm började jag tappa orken rejält. Åter vid Stureplan satte jag mig ned och käkade lite och sa att jag bröt. Men Jojo var på mig och tyckte jag skulle fortsätta, och som tidigare budcyklist, tipsade hon mig om bästa vägen till de sista adresserna.

Svag som jag är, lät jag mig övertalas av denna kvinna. För vem säger emot en världsmästarinna i budcykling? Suck, jag är hopplös… De sista två klöverbladen avverkade jag i ett väldigt lugnt temp och benen höll ända in i mål och inte kom jag sist heller! Efterfesten skulle avhållas i vanlig ordning på M-Bargo längst västerut på Södermalm, så det var bara att pinna dit. En öl, lite snack sen trampade jag hem de tio kilometrarna. Fort gick det inte, men hem kom jag.

Jag är svag. Jag faller till föga för kvinnornas minsta lilla vink. Är jag desperat eller bara manligt mänsklig? Inte konstigt att det känns i höftböjarmuskeln, det blev totalt cirka 50 kilometer på fixen, plus de tre milen i skogen.

* fixed, fixed gear: enväxlad cykel utan frihjul, måste trampa trampa hela tiden, och bromsa genom att hålla emot
* alleycat: informell tävling för budcyklister och fakenger inne i stan