Ta seden dit man kommer, anser jag är en bra levnadsregel. Den försöker jag leva efter. Så gott det går. I somras gick det sämre när vi var i Paris, för jag kan ingen franska. Och inte begär jag att fransmännen ska kunna svenska, så det fick bli engelska. Och det fungerade förvånansvärt bra, kunde den man frågade inte engelska, skickade de fram någon som kunde. Så det var aldrig några problem någonstans att göra sig förstådd. Det tog bara lite längre tid och så fick man ha god portion fantasi. Vill man så kan man förstå. Så enkelt är det.
Fram till för ungefär tvåhundra år sen, var Finland en del av Sverige i över femhundra år. Inte tillhörde, utan var just en del, såsom Svealand är en del av Sverige. Fortfarande lär sig finnarna svenska i skolan och många kommuner är officiellt tvåspråkiga. Vilket märks på alla skyltar i dessa kommuner, som är på två språk. Svenska ska alltså i teorin vara gångbart i Helsingfors. Trodde jag.
Vi var inne på (svenska) Stadium och skulle fråga om en hockytröja Klonen ville ha. Ställde min fråga på svenska (såklart) till en kille och en tjej, och båda svarade på engelska. Eller rättare sagt, på bräkig amerikanska. Stôni som jag är, fortsatte jag prata på svenska. Och personalen fortsatte bräka på amerikanska. Uppenbarligen förstod de mig, men vägrade tala svenska.
Efter ett tag i samtalet, började jag le, tyckte det hela var tragikomiskt. Här är vi i Östra Sverige och får svar på engelska av folk som uppenbarligen kan svenska. Har anglofieringen gått så långt att man ska få svar på amerikanska i Sverige?
Tveksamt om finnarna anser att Finland är Sverige :oD
Vari USA förra veckan med tre finnar i samma ålder som mig. En kunde faktiskt svenska men dom andra hade inte pratat ett orde sen dom lämnade skolan. Ungefär som min tyska. Jag läste det i tre år men kan nog inte göra mig förstådd i Tyskland. Trist men sant.
Jag läste tyska i två år, och fick en etta! Men jag har lättare att göra mig förstådd på tyska i Berlin än på engelska annorstädes.
Hade inte ens problem att göra mig förstådd med urusel engelska i Budapest, med folk som bara kunde ungerska.
Det handlar om viljan att förstå och vilja bli förstådd. Har bloggat om det; vill man så kan man!
Många i Finland som helt enkelt känner sig säkrare på engelska än svenska. Det är lättare att förstå ett språk än att tala det själv, så på så sätt är det väl ändå ett försök att kommunicera så effektivt som möjligt?
”Finnen”, visst är det så. Jag har samma problem med danskan.
Så långt söderut i Finland är de rätt dåliga på svenska. Uppåt Vaasa (Vasa på svenska) funkar det fint att prata svenska.
I Verbier handlade jag på apoteket helt på franska trots att jag inte kan språket, utan att kassörskan förstod att jag inte kan franska. 🙂
Vad jag har hört kan det vara en känslig fråga, det där med svenskan. Nästan något av en klassfråga, då det verkar finnas någon slags kulturelit som till största delen är svenskspråkig. Till de finskspråkiga finnarnas förtret.
Har själv försökt med svenska i Helsingfors och det gick inte alls. Ungdomarna jag försökte tala med hade helt klart läst svenska men var nog måttligt intresserade av ett språk de egentligen inte behöver.