Idag skulle jag för första gången på över tre månader få träna ”vanlig” styrketräning, alltså inte nån rehab. Vilken besvikelse! Viktpinnen flyttades högre och högre upp, och jag tog hantlar längre och längre till vänster. Stod och muttrade med mig själv, för nu när jag äntligen får ta i lite, så orkar jag inget. Körde inte ens hälften så tungt på mina vanliga övningar. Detta lekamens förfall har skett på bara tre månader. Det positiva är att det bara kan gå åt ett håll; jag blir starkare och starkare! Men fan, jag vill aldrig mer luxera!
Grattis och välkommen tebax!
För egen del så skulle man ge blod härom veckan. I bussen ville dock inte Draculas syster, utan bad mig kolla blodtrycket. 23 timmar senare dömde medicinkvinnan kroppen som 100 % arbetsoförmögen. Vila, medicin marsch! Introvert verksamhet, promenader och liite ökat hemarbete. Har aldrig känt mig friskare och med ny medicin så påbörjas min officiella rehab med spårvagnstjänst om lördag! Syns vi på banan gamle handledare?
Handledare? Jag?