Letandet efter nya stigar och leder fortsatte med uppstigning halv sju en lördagsmorgon. Två tappra stålhästryttare startade i arla morgon vid Saltarö för att bege sig ut på Värmdöleden. Marken var frostnupen och ryttarna ville snabbt få upp värmen, och cyklade fel redan efter två meter. Bra jobbat! Men varma blev vi.

Värmdöleden var med få undantag cykelbar hela vägen. Märkningen var överlag klart godkänd, utom på vissa ställen där den var usel. Metoden att kartan är sann och verkligheten är felaktig, brukar för det mesta fungera, men inte idag. Leden var omdragen på några ställen, sedan min nyinförskaffade Terrängkartan var tryckt. De felkörningarna vi gjorde värmde inte i en kartfetischists hjärta.

Vi dividerade länge vem som hade bästa utväxlingen på sin singlespeed, jag med mina 32/18 eller Mattias med sina 32/16. På cirka 34 kilometer stig var det nog jag som oftast hade mest rätt utväxling. (Här ska jag väl påpeka att med en singlespeed är det sällan man har rätt växel, det liksom tillhör konceptet, oftast är det bara fel.) På grusvägarna och framförallt på de 18 kilometrarna asfalt på transportsträckan hem, hade nog Mattias smartare utväxling. Där fick jag trampa mig varm på hög kadens för att hänga med.

Vädret var kanon! Vindstilla, några få plusgrader, molnfritt och värmande sol på många ställen. Första timmen frasade det i marken under våra hjul, men snabbt fick vi lätta på klädseln för att inte bli genomsvettiga. Värmdöledens början vid Strömmen, där vår resa slutade, låg i skugga. Den medhavda pluntan värmde fint, så fint att sista biten ner till fiket i Velamsund var ganska snacksalig.