Som kompensation för att inte inte får eller kan cykla, så promenerar jag så mycket jag kan. Efter jobbet går jag hem, vilket tar cirka en timme. Passerar då bland annat Slussen som är veritabelt cykelparadis om man vill studera andras cyklar och cykelteknik. Men i min situation är det en rena pina att gå förbi där. Jag blir så avundsjukt på de som får cykla. Jag vill också börja cykla. Cykla mer än några minuter bara.

Hade semester i tre och en halv vecka, då blev det varken cykling eller styrketräning. Hann cykla och träna fyra veckor innan olyckan. Jag var på gång, med styrka och kondition. Ah, äntligen tänkte jag, kan jag vara med på Tour de Retard och SM i singlespeed. Men ack. Nu efter mer än tre veckor har jag varken styrka eller kondition kvar. Jag är tillbaka till noll. Om några dagar är det TdR, så det kan jag glömma. Lär aldrig orka tio mil grusväg så som jag är nu. Och om lite mer än två veckor är det SM. Kanske jag hinner träna såpass att jag iallafall kommer runt. Kan alltid bli DFL, vilket är en ära i sig! Men fan, livet är så jävla orättvist.