I brist på bröd får man äta limpa, brukade alltid min pappa säga. Nu var det dags för ett sådant tillfälle: surrogatcykling. Redan när jag drog på mig skorna och drog åt kardborrbanden kom känslan smygande. När jag sen klev in i lokalen och började ställa in cykeln, pirrade det lätt. När spinningpasset började kändes det som en befrielse. Vågade dock inte hänga för mycket på högerarmen. Stod upp gjorde jag bara några gånger, utan att belasta armen alls.

Det hela gick bra. Kände mig dock stel i axeln efteråt. Inte så konstigt, när man ligger ned med utsträckta armar framåt. Det blev mycket armviftande i omklädningsrummet efteråt för att få upp rörligheten igen. Det här var bara början. Nästa vecka ska jag börja köra två till tre spinningpass, ett corepass och en benstyrketräning per vecka. Nu är jag är på gång!