I nästan en vecka har det alltid legat någon i sängen varje gång jag tittat in i sovrummet. Hon har sovit mycket, varit mentalt trött efter sin senaste törn. Jag har därför blivit bortskämd med att när som helst kunna krypa ned bakom någon, hålla om någon och bli omhållen av någon.

Men igår när jag la mig, var det tomt i sängen. Och det var lika tomt imorse när jag vaknade. Sovrummet känns som ett öde slagfält utan hennes saker överallt. Allt är bara tomt och stilla. Ett oroväckande lugn har infunnit sig. Tänk så fort man anpassar sig efter att ha någon intill sig hela tiden. Det kommer säkert att att gå lika bra att anpassa sig till tomheten. Även om det inte är lika kul.