Det blev ingen ångestsöndag igår. Den blev inställd.
Gårdagen var intensiv och det var fullt upp hela tiden. Ta emot artisterna och hälsa dom välkomna. Presentera artisterna för publiken. Tacka artisterna och hälsa dom välkomna nästa år. Blev absolut ingen tid för eftertanke eller reflektion under hela gårdagen. Men vad hade jag att reflektera över? Ingenting! Klonen var ju med hem igen på kvällen, han åkte inte iväg som brukligt på söndagarna. Vem kan då känna ångest?
Gårkvällen avslutades sedan på ett klargörande och utredande sätt. Tog chansen att bränna mina skepp, men många gotiska knopar löstes istället. Vakumet hade imploderat och jag somnade med ett leende i bröstet. Vem kan då känna ångest?
Likadant var det idag med tidig uppstigning, klonavvinkning och massage på jobbet. Sen träffade jag L i Gamla stan för att rekognisera för Nattkatten. Vi kände oss som turister när vi fikade på Chokladkoppen i den värmande solen. Vem kan då känna ångest?
Ångestsöndag inställd på grund av bristande intresse – skulle det kunna stå på dörren. Vem fan har tid och lust att känna ångest efter en sådan trevlig och upplyftande veckoövergång?!
Det är några timmar kvar av måndagen…
Bra… Sluta upp med dina ångestdagar nu! Du har ju bevisat för dig själv att du inte behöver dom.
Allvarligt? Ta emot ARTISTERNA och hälsa DOM välkomna. Presentera ARTISTERNA för publiken. Tacka ARTISTERNA och hälsa DOM välkomna nästa år. Vad hände med publiken? Vem är den där dagen för egentligen? Knappast för stackarna som ska SE ARTISTERNA. Låter som det är dags att röra runt i grytan! 🙂
Fattar ingenting, men tycker mig se en ljusning bland dina tankar..
Tänk positivt och längre fram, det ordnar sig.
Ångestsöndagarna är ett arv från min far, en börda som umgängesföräldrar tydligen får leva med. Var glada att ni slipper!